Nyhet - 21.04.2017 klo 13.23

Lunch på sopberget

Bild: David Lundmark

Bild: David Lundmark

Tippens starka kvinnor. Sex dagar i veckan, året runt, tampas indiska kvinnor med vildhundar, giftiga sopor och vedervärdig stank på sin arbetsplats. Men de trivs. För de har organiserat sig och tagit makten över sina liv.

Soptippen Piranha. Lika stor som 118 fotbollsplaner och 22 meter hög.

Ögonen tåras och andhämtningen blir tyngre. Det luktar. En blandning av avföring, avlopp, brinnande bildäck och rutten mat. Utanför den fyrhjulsdrivna Mahindra-jeepen som klättrat uppför sopberget väntar en flock vildhundar. Likt hyenor som vankar runt ett potentiellt byte.

Då öppnar Kantaben Parmar bildörren och klättrar ut. Hon pratar högt. Hundarna och männen som kör stadens sopbilar sänker sina blickar och väjer undan när hon banar väg mot sina medlemmar. Det här är Kantabens territorium.

Hon har varit med och rekryterat över 100 kvinnor till fackförbundet Sewa, Self Employed Women’s Association.

Endast kvinnor i Indiens informella sektor är välkomna som medlemmar. Kvinnor som tjänar sitt levebröd genom att plocka sopor på gator och soptippar. Kvinnor som säljer grönsaker på marknader. Kvinnor som hantlangar på byggen. Kvinnor vars jobb är att bära tunga lass på sina huvuden. Kvinnor som inte har riktiga anställningar och saknar stadigvarande lön.

Över 94 procent av Indiens kvinnor jobbar i informella sektorer. De är en viktig kugge för att ekonomins hjul ska snurra i landet som beräknas passera Kina och bli världens folkrikaste nation år 2022.

Kantabens röst ekar över tippen igen. Hennes medsystrar lystrar och börjar leta sig fram.

– Det tog en månad innan jag vande mig vid lukten, säger Manjulaben Narendrablai Clavda, 37 år, en av de kvinnor som kommer till tippen sex dagar i veckan.

Överallt på avfallsberget pyr bränder som självantänts, röken innehåller mängder med farliga partiklar. Amerikanska forskare har kommit fram till att luften i soptippsmiljöer är så förorenad att mänskliga lungor börjar ta skada efter en minut.

Kvinnorna har samlats en bit bort och breder ut en medhavd filt. Mitt på sopberget sätter de sig och plockar fram olika risrätter och chapati-bröd. Händerna tvättas med medhavt vatten.

Deras saris åker upp en bit på smalbenen när de sitter ner, då syns ärr från glas- och metallavfall och efter hundbett.

Kantaben berättar att hon giftes bort som 15-åring. Hon gick inte i skolan och fick aldrig lära sig läsa och skriva. När hon gick med i Sewa väntade inte bara ett systerskap med andra fattiga kvinnor. Hon fick självförtroende och insikt om sina egna rättigheter. Kantaben har kommit att bli en av ledarna både på soptippen och i slumområdet där hon bor.

Det var Kantaben som hjälpte släktingen Manjulaben när hon kom till storstaden.

Manjulaben växte upp i en by några timmars bussfärd från Ahmedabad. Hon minns fortfarande rädslan och skräcken i mötet med alla människor, trafiken och ljuden i en storstad som aldrig tystnar.

– I början vågade jag inte gå ut själv.

Manjulaben har kommit till tippen i över tio år, i gruppen finns de som jobbat på Piranha i över 40 år. Sewa hjälper sina medlemmar med vaccinationer mot stelkramp, arbetshandskar och böjda pinnar för plockningen. Totalt har Sewa över 30 000 medlemmar som jobbar med sopor i Ahmedabad. Organisationen har startat egna små fabriker, skolor och en bank.

Just banken använder många kvinnor för att gömma undan pengar från sina män. Det finns många historier om hur män tar familjernas pengar och använder dem till att spela och dricka sig fulla.

– Vi hjälper våra medlemmar att skapa en bättre framtid för sig själva, säger Manali Shah, ordförande för Sewa i Ahmedabad.

Medlemmar kan få stipendium för skolväskor och skolböcker till sina barn. Ofta är det deras döttrar som jobbar i de små fabrikerna.

– Jag är fast på soptippen, men mina barn kan få ett bättre liv. Det är min tröst, säger Manjulaben.

Hennes hem ligger i ett slumområde. Huset är ett skjul med murade väggar, plåttak och en dörr som går att låsa. De 15 kvadratmeterna delar hon med sin man, två söner och svärmodern.

Uppe på soptippen har lunchen precis avslutats. Filten viks ihop och några hundar borrar ner sina nosar och letar efter matsmulor.

Fram på eftermiddagen fraktas de tunga säckarna med sorterat material till skrothandeln som ligger strax nedanför soptippen.

Skrotmannen tar upp en bunt med sedlar och bläddrar fram pengarna han är skyldig. Varje rupie räknas noggrant av mottagaren. En bra dag blir det 12 till 13 kronor.

Det är ingen risk att kvinnorna luras på pengar av skrothandlaren och hans manliga medhjälpare. Kantaben förklarar:

– 50 män kan vara emot mig. Det spelar ingen roll. Jag vet att jag har 100-tals organiserade kvinnor i ryggen.

 

 

uutisen-teksti: Marcus Derland

 

Senaste

Mest lästa